Land i sorg

Idag, på konungens födelsedag, har vi i Nederländerna vår största folkfest: drottningens födelsedag. Alla i mitt lilla hemland är lediga, alla är orangeklädda eller orangepyntade och alla firar. Det är för oss holländarna årets största och roligaste dag, även de som inte gillar kungahuset.

Den här veckan har jag min mamma på besök. Jag jobbade halvdag idag, sedan skulle vi - naturligtvis med någon form av orange på kläderna! - shoppa loss lite på stan och njuta av valborgsfirandet.
Imorse kl5.30 stod jag på en stege och pyntade det lilla taket vid dörren med vimplar i rött, vitt och blått och hängde upp ballonger i likadana färger, och hälsade på grannen som log och frågade om det var fotboll nu igen (ifjol hade jag klätt vårt hus i orangea vimplar under nästan hela fotbolls-EM).

Men när jag kom hem satt mamma chockad framför datorn och följde live-nyheterna.
En idiot hade kört in i folkmassan som stod och vinkade till kungafamiljen som besökte staden Apeldoorn. Han dödade fem och skadade tolv, inklusive sig själv. Han var tydligen vid medvetande när han greps av polisen och har erkänt att hans avsikt var att köra in i drottningens buss. Allt firande ställdes in, alla flaggar på halv stång och frågan är hur allt detta påverkar vår nationaldag i framtiden.

(bilden är lånad från nufoto.nl)

Jag har suttit och gråtit vid synen av tv-bilderna. Folk som flög upp i luften, skrik och gråt, förtvivlan, återupplivningsförsök och en chockad publik, däribland även kronprinsen och hans fru.
Först trodde jag att det var en hemsk olycka; någon som kanske hade blivit sjuk och tappat kontrollen över bilen. Det hade varit fruktansvärt, både för honom och de andra. Men att han gjorde så med vilja - det får mig att bli så arg!

Det känns dock lite bra att han inte dog. Jag är inte hämndlysten av mig, men för min del får han sitta i det strängaste fängelset och lida något enormt varje dag för resten av sitt liv.
Den jäveln har förstörd livet för många människor: offren, anhöriga, åskådarna, hans egen familj - men även för mig och alla mina landsmän.

Vi kommer nog aldrig mera kunna fira vår nationaldag på ett så entusiastiskt, avslappnat sätt och med översvällande glädje som vi har gjort i många år fram tills idag.

En liten kråka

Vår förskola har fått namnet Kråkan. Och klart att vi ska ha en egen kråka!

Så jag satte mig vid datorn och ritade lite...och Tadaaaa!
Visst är den ljuvlig? Jag är inte så lite stolt, brukar nämligen aldrig lyckas med teckning på datorn...
Nu sitter jag och skissar på en lite uggla, som vår andra förskola ska få. Kul!

Inlägg från en kritisk halvsvensk

Har just tittat på Kalla Fakta. Minns ni fallet med lilla Alicia, som blev bortförd av sin pappa och återfanns i Cambodja? Mamman tog egna initiativ och ordnade presskonferens, åkte till Thailand och Cambodja, vädjade till myndigheter och fick till slut sin dotter tillbaka.

En sak som kom fram väldigt tydligt är hur UD inte gjorde mycket för att hjälpa till, inte med pengar och inte heller med resurser. Dessutom ville ingen på UD erkänna att de kanske skulle kunnat göra mera för att hjälpa till.
Är inte det ganska typiskt? Det tar evigheter innan det händer saker hos svenska myndigheter, och efteråt vill ingen heller stå för de brister eller fel som fanns. Tänk bara på hur allt sköttes efter tsunamin i Thailand... Och hur diskussionen var efteråt: 'nejnejnej, Laila Freivalds gjorde inget fel, vi gjorde vad vi kunde, nejdå UD agerade helt rätt, vaddå skulle vi ha gjort mer?'

Jag trivs väldigt bra i det här ljuvliga landet. Jag älskar naturen, jag dyrkar kulturen - men jag har så svårt för fegheten som råder här. Den dyker upp lite överallt: inte våga ta ansvar (myndigheter), inte våga ta beslut, inte våga ta kontakt med varandra... Varför är det så?
Många svenskar blir som strutsar när det bär emot: ner med huvudet i sanden och så låtsas vi om att problemet inte finns, så försvinner det kanske...

Jag hoppas verkligen att ni inte tar illa upp nu. Jag är inte ute efter att generalisera alla svenskar, jag har massor med underbara människor omkring mig som inte alls är på det sättet.
Men när det gäller politiken eller andra myndigheter ser jag bara samma mönster om och om igen (till och med min kära sambo kör strutsstrategin...), och det retar mig. Vad lär våra barn av det? Att inte stå för det de gjort, och på så sätt kunna rätta till det.

Var finns de rakryggade människorna? De som vågar göra fel och sedan vågar säga: 'Ja, det här blev fel, men vi gör vad vi kan för att åtgärda felet och kollar vad vi kan lära oss från det'. Det är sådana människor jag skulle vilja ha som ledare eller myndigheter. Sådana människor är bra förebilder för oss och våra barn!

Inte nu igen...

Fint väder idag, altandörren står öppen och jag antar att Tomi leker ute.

Så fel jag hade. Gissa var jag hittade odjuret?


I torktumlaren, på min rena tvätt! Suck... :)

Tack!

Tack snälla ni underbara vänner, för era fina och värmande ord både här, på mejlen, sms eller live!
Det känns skönt att få kunna bryta ihop lite och sedan känna stöd och komma tillbaka till glada livet igen. :)

Jag mår faktiskt bra. Måste bara se till att jag inte panikartad startar igång femtioelva olika projekt för att hålla mig sysselsatt, eller tänker ut lika många olika sätt att fortsätta med hormonbehandlingar eller undersökningar. Det kommer när det kommer (with a little help from my friends!) (och gynekolog, haha!), och det kommer!

Kram på er!

Det verkar så lätt...

Usch, jag har ingen bra kväll. Lätt till tårar och klumpen i halsen...

Både igår och idag pratade sambon och jag om vår barnlängtan och hur vi tycker att vi ska gå tillväga nu i behandlingscirkussen. Det känns lite tungt just nu.

Jag vill så gärna, men det går inte. Varför fungerar inte min kropp på samma sätt som miljoner andra kvinnokroppar? Vad är det som är fel?
:(

Våren är här!

Idag har dörren till altan och trädgård varit öppen hela dagen.
Solen var (och är fortfarande) framme lika länge, och Tomi har knappast varit hemma. Hon jagade fjärilar och spindlar och lekt med alla grannar som njöt av våren.
Underbart! :)

Själv har jag planterat blommor i våra nya blomlådor (bilder kommer senare), fikat läääänge hos grannarna, dammat av trädgårdsmöblerna och målat en låda som blir tidskriftshållare.
Även det underbart!

Jag älskar vinter, men det är ju bara så himla skönt när våren kommer! Det bästa tycker jag nog är alla fåglar som sjunger så det står härliga till. :D

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!

JAG BLIR MOSTER!!!

Pratade precis med min käraste syster J, och jag råkade fråga rakt ut om hon var gravid. När hon sedan lite fnissande dröjde med svaret... ja, då visste jag direkt!

SKITKUL!!! Naturligtvis kom tårarna direkt, så glad jag blev! :D


Syrran och jag, vi hade hamnat i samma gynekologträsk: båda har PCO, båda startade med hormonbehandling. Som tur var visade det sig att hennes sköldkörtel fungerar normalt, och hennes behandling gav resultat redan första omgång: ägglossning och graviditet.
Hon tyckte ändå att det var lite svårt att berätta för mig, hon vet ju hur mycket jag längtar efter barn. Men hon längtade ju också mycket, så det här är toppen!
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte bröt ihop lite när vi hade lagt på... Men mest är jag så himla glad för deras skull!.

Jules, I löööööv you!!

Och Gud vad jag längtar efter mitt eget lilla barn...

Sugen på symaskin

Jag är så sugen på att ta hem en ny symaskin!
Min gamla... var ska jag börja? Det finns bara två alternativ: 'full fart framåt' eller 'ingenting alls', den låter som ett JAS-plan (obs! Inte smickrande!) och har inte så många olika alternativ.

Så... vad vill jag då? Eller vad BORDE jag ha? Jag syr väldigt gärna, jag vågar påstå att jag är rätt hyfsat på att sy (hehe) men jag har känt mig rätt begränsad pga maskinen.

Jag har funderat över att skaffa två stycken: en 'vanlig' symaskin och en overlock.
Låter det bra? Någon som kan tipsa mig? Vilka märken är bra att ha? Vilka modeller?
Var finns guldkornen? :)

Mums!

Sambon åkte till affären för att köpa glass - för att vi båda var så sugna på något gott.
Han kom tillbaka med den här:MUMS!!! Så otroligt gott!
Ibland är han en riktig guldklimp... ;)

Pimp my toilet!

Lite flera bilder från besöket hos syster V, här ser ni vad hon har gjort med sin toa.
Silver och vitt på väggarna, till och med toalocket matchar.
Och som kronan på verket: en kristallkrona!


Måste erkänna att det kändes lyxigt att gå på toa hos henne. ;)

Mammas trädgårdsängel

Inte bara fågelskrämman har fått flytta till Nederländerna, jag hade även denna trädgårdsängel i bagaget när jag hälsade på i moderlandet. Hon skulle flytta hem till min mamma.
På planet gjorde jag klart vingarna och tofflorna, tur att jag fick ta med mig nålen! :)

Mamma blev jätteglad, och skickade häromdagen en bild på ängeln i hennes vardagsrum.
Tänk, vad kul det är att göra någon glad med en hemgjord present! :D

Halvfriska!

Datorn har omhändertagits av Fs sambo, som har lyckats rädda alla (!) mina bilder, låtar och dokument! Whoohoo!

Det var flera dumma logout-virusar (heter det så?) som sabbade för både datorn och mig. Men nu har vi en frisk dator igen, med Firefox istället för Explorer (tydligen drar Internet Explorer en massa skit in i datorn... Det visste jag inte) och ett annat antivirusprogram. Skönt!

Måste bara installera några program, så att jag bl a kan föra över bilderna från kameran till datorn. Och då kan jag visa vad som hänt här och vad jag har fått för spännande paket! :D

Jag sjuk, datorn sjuk...

Fortfarande sjuk, och nu har datorn pajat också. :(
Lånar sambons dator en kort stund, han vill också blogga (Älskling bloggar om hockey... och ibland om mig, hihi) och frågar hela tiden om jag är klar snart.

Ska lämna in datorn till Fs sambo, som är datakunnig och tror att han kan rädda vår stackars lilla laptop. Hoppas det! I för sig hann jag vila, sy klart gardinerna och leka med katten igår, men att kunna blogga om det här och fixa bilder vore ju roligt. ;)

Men imorgon ska vi på jakt efter en ny dator i alla fall, säger sambon nu. Javisst, det går bra för mig!
Nu ska jag ta en kopp te, en dusch och lite nässpray - i valfri ordning.

I'll be back! :)

What a night...

Suck... Klockan är strax över 4 och jag har varit uppe i en halvtimme nu.
Den enda som är nöjd med det är katten, som spinner högt och ligger och myser i mitt knä...

Somnade vid kl23, hörde att sambon kom hem men var redan borta när han gick och la sig.
Vid midnatt halvvaknade jag av hans kommentar att jag snarkade så mycket, och jag frågade om jag skulle leta upp öronproppar. Men dem hade han redan hittat...hjälpte inte.
Och nej, jag behövde inte heller lägga mig i gästrummet. :)

Kl03.15 vaknar jag. Jag är varm och det hörs ett oväsen. Sambon ligger på rygg och snarkar något fruktansvärt (tycker jag). Jag känner tillochmed hur sängen vibrerar av snarkandet!
Först fnissar jag åt det, tar fram mobilen och spelar in ljudet (ska bli så kul att spela upp det för honom om några timmar!), men sen blir jag lite orolig för hans hälsa (och min, för jag vill sova, haha) försöker jag vända på honom. Efter några knuffar rullar han på magen och slutar snarka - men då är jag så vaken att jag väljer att gå upp istället.

Suck igen.