Igår pratade vi lite om vårt försök att få barn, och jag frågade sambon vad han tyckte om adoption. Han sa att han inte hade tänkt så mycket på det innan, för honom är adoption en sista utväg om det inte vill sig med hormonbehandlingar och IVF.
För mig behöver det ena inte utesluta det andra. Jag har alltid tänkt på adoption som ett 'extra' sätt att få barn, inte 'istället för'... Men jag har ju haft flera år på mig att fundera kring ämnet, jag kom ihåg att jag som 16-åring i en uppsats om framtiden skrev att jag absolut kunde tänka mig att adoptera flera barn. Jag vet att jag tyckte att det vore egoistiskt av mig att föda barn, om det finns så många andra barn som behöver kärlek.
Ibland känns det fortfarande så. Jag har så mycket kärlek att ge, jag kan tänka mig adoptera flera barn oavsett om jag själv kan få barn eller inte. Jag skulle vilja bli fosterfamilj för barn som har det tufft, eller behöver ett tryggt hem och två armar som kramar om en.
Jag blir så illa berörd när jag läser om upphittade babylik i en sopsäck eller föräldrar som misshandlade sina barn till döds för att de var trötta på dem. Jag skulle vilja skrika: 'Ge dem till mig! Om du inte vill ha ditt barn, skada det inte! Jag kan ta hand om dem!'
Jag vet att jag är ung, och att jag har flera år av möjligheter framför mig.
Men jag längtar så att det värker...
6 år sedan
1 kommentar:
Tycker det är lite knasigt att de har så snäva regler för att bli godkänd som förälder. Skriv mer när du vet vad som gäller. Det är intressant, tycker jag.
Kram
Skicka en kommentar