What a day!

Jösses, vilken dag!

Det började med ett päron och slutade med en allergisk chock... Eller ja, något sådant!
Fruktstund på jobbet, Ph tar ett päron - och efter bara några tuggar börjar läpparna och tungan klia och sticka. Minuten efter blir jag jätteillamående, börjar svettas och blir yr.
Jag är pollenallergiker och har astma i botten (som jag kanske inte sköter så väl...), så jag känner till symtomen och det som kallas för korsallergi (pollenallergiker kan reagera på stenfrukt, bl.a.).
Ringde 1177 som tyckte att jag skulle direkt upp till akuten. Hade jag någon som kunde köra? Annars skulle de skicka ambulans...
Älskling kom, vi åkte upp, lite senare låg jag i ett rum med nålar i armen och blodtrycks- och hjärtmätare. Allt såg rätt bra ut, fick stark allergimedicin och kortison mot kliandet (mun, hals, öron, händer, fötter..). Fyra timmar senare (låååång väntan) fick jag åka hem, då var jag aptrött och jag vet inte ens om det berodde på chocken eller medicinen...

Hem, sova, äta! Nu mår jag rätt bra, faktiskt.

Eller nej, jag mår kanonbra! För ikväll fick jag ÄNTLIGEN min mens! Det tog bara 15 månader...
Tänk vad ett litet päron kan göra... ;)

Bröllop!

Nyss hemkommen efter en lång men ack så underbar helg. Min fina Syrran gifte sig med sin fina kille sedan 12 år, och det var en dag till brädden fylld med KÄRLEK!
Jag orkar inte skriva mycket nu, utan håll tillgodo med den här ljuvliga bilden av en strålande brud som precis kommit nedför trappan för att hälsa på sin blivande make:

♥♥♥♥♥

♥

Idag skulle du ha fyllt hela 14 år. För mig är du för alltid tre år. ♥

Mycket att göra, mycket att tänka på

Sitter i tåget på väg upp till Roslagen, med en stooor väska fylld med baksaker till syrrans bröllopstårta. Ja, såpass fylld att jag var tvungen att packa kläder, skor mm i en annan väska! :)
Jag tror jag fick med mig allt, jag hade tänkt till ordentligt och ställt fram saker redan igår. Skrivit listor, det ni. Känner mig faktiskt förberedd!

Det är rätt bra att ha mycket att göra nu. Tankarna kan inte vandra off hur som helst, I need to focus.
Men jag vet ju vilket datum det är, kommer att bli...

Förtroende del 2

Suck. Ibland tänker och tycker och antar jag lite fort och fel...
Pratade med kompisen/grannen/kollegan i fråga idag, som inte alls hade samma uppfattning om samtalet. Hon berättade att den andra grannen (föräldern) hade frågat henne om oss, om vi hade några barn. Kompisen hade då svarat att 'Nej, inte än. Men de försöker', varpå föräldern ska ha svarat sitt 'Jag vet'.
That's it, förmodligen. Så... no hard feelings. Jag har sagt att vår barnlängtan/tillfälliga (optimistiskt!) barnlösheten inte är hemlig men att kanske inte alla behöver veta, och hon höll med mig. Dessutom tyckte hon själv att den grannen hade frågat lite för mycket privatsaker om personalen på förskolan och då hade hon bytt samtalsämne.

Så kan det gå. Dagens lärdom: kolla alla fakta först innan du tänker bli upprörd... ;)

Det där med förtroende..

Har tänkt lite på en sak, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det..

För en vecka sedan kom en av mina grannar (som även är förälder till ett barn på jobbet) till mig. Hon jobbar på min vårdcentral, jag har pratat med henne då och då när jag har ringt för att ta reda på blodprovsresultat. Hon började med att be om ursäkt för att hon hade gjort bort sig totalt.
Sedan berättade hon att hon hade pratat med en annan granne (som även är min numera föräldralediga kollega) om mig. Den andra tjejen hade då berättat att vi försöker få barn men att det inte går så bra, att jag har sköldkörtelproblem och måste ta prover regelbundet (eller något liknande). Och hon hade svarat 'Jag vet'. Och nu bad hon så mycket om ursäkt för att hon brutit mot sin tystnadsplikt.

Jag är ju inte arg på henne. Jag är knappast hemlig angående vår barnlängtan, även om jag inte bara berättar om det till alla. Och jovisst, hon har tystnadsplikt - men att svara 'jag vet' på någon annans berättelse känns knappast som ett brott. Dessutom vet hon egentligen bara om hur mina blodvärden ser ut och varför de måste ligga på en viss nivå. Jag har fortfarande förtroende för henne som sjuksköterska, ingen större skada skett.

Däremot känner jag mig mer sviken på den andra grannen, som berättade för henne. Jag gillar henne och vi umgås en del. Hon vet om våra försök, men vad har hon för rätt att berätta vidare till folk jag knappast känner?

I huvudet på Ph

* Vad var det nu igen jag skulle komma ihåg?

* Måste göra klart syrrans brudklänning, kom ihåg att beställa tårtsaker, *hemligthemligt*, boka biljett till Uppland, vad sjutton ska jag ha på mig på bröllopet?, jo jag kanske hinner sy en klänning, nej förresten det hinner jag inte, måste skriva en packlista till Älskling...

* Jobbajobbajobba - utvecklingssamtal - jobbajobbajobba - nyakollegor - jobbajobbajobba - oj nu måste jag ta ett beslut - jobbajobbajobba - andas! - jobbajobbajobba...

* Och sen var det någon jag skulle ringa...

* Just det, borde ha tagit blodprov för länge sedan!

* Powerwalk, promenad, vikt, mat, LCHF eller GI, glöm inte kosttillskott, kom ihåg din medicin, nej nu glömde jag det igen! Drick mer vatten, skippa gluten och laktos, ANDAS!

Men annars går det bra... ;)

I'm a rich bitch!

Det är inte bara dipp och depp här. Jag mår faktiskt bra med. :) Även på jobbet.

Igår tog jag tre varv i spåret tillsammans med powerwalkbuddy P. Vi pratade om många olika saker, bland annat om jobb och framtidstankar. Jag blev inspirerad igen, hittade glimten som behövs för att komma vidare i det. Gött!
P påpekade att även om jobbet kan kännas tungt emellanåt så får jag faktiskt direkt bekräftelse på att jag gör ett bra jobb från barnen. Varje dag hör jag glada rop när jag kommer in på avdelningen 'Ph är här! Kolla, Ph har kommit!' De springer fram och kramar mig, de vill visa, berätta, fråga.
Och ska jag skryta lite så gör de inte så hos mina kollegor. :) Ja, jag har faktiskt ett härligt jobb. Slitsamt, skitjobbigt ibland, men så inspirerande och roligt!

Dessa sköna skitungar! Jag tycker om hela bunten. De gör mina vardagar till livliga, spännande, roliga, aldrig tråkiga stunder. Och jag har faktiskt 26 barn som jag kan slösa min energi och kramar och kärlek på. Det är rikedom ni! ♥

Ett hjärta i tusen bitar...

...tar ju tid att läka. Och ärren kommer att finnas kvar för alltid.

I varje bit finns olika minnen, hemska som fina, som tillsammans bildar helheten. Jag vill ha det så, det är ändå mitt hjärta.  Alla dessa små, vassa, fina bitar. :)
Det gör inget att det gör ont ibland. Jag överlever ju. Det är bra att minnas, även om jag blir ledsen. Så länge jag minns är han inte borta...