Maj...

Då är vi här igen. Vackra, soliga, underbara, skitjobbiga maj månaden är på gång.
För min del kan vi gärna snabbspola vidare till typ mitten av juni. Halva maj är ångestfylld, för jag vet ju att de där dagarna kommer igen.

Ja, jag vet att det har gått hela 11 år i år. Det spelar ingen roll. Tiden läker faktiskt inte sår. Tiden ger oss bara tid, så vi lär oss att hantera (och kanske acceptera) såret.

Det är nog tur att jag har så mycket att göra inför syrrans bröllop. Men syrendoften väcker säkert känslor och tankar som jag försöker så väl att styra undan...

Faktum är att för elva år sedan planerades det treårsfirande, letades det Toy Story-presenter och smygskrattades det över skitiga små handavtryck på alla fönster. En månad senare planerades det begravning och skrevs det avskedsbrev. Det glömmer varken jag, min kropp eller mitt hjärta.

Små glimt av solsken

Ja, då var det bara att rycka upp sig och hitta positiva saker.

• Som bf-F som kom förbi, ställde raka frågor och fick mig att både skämmas lite och ta tag i saker.
• Som promenader i spåret i skogen.
• Som fågelkvitter ute, framför allt vid grannens fågelmatbord (som en viss katt också gillar, hon ligger under i timmar och tittar på läckerbitarna!).
• Som allt vackert som kommer upp i trädgården! Mina fina pärlhyacinter från hemlandet:

 

Och bakom dem håller min fina vita löjtnantshjärta att växa. :)

 

Och här är en del av mina precioussssss! Vackra vackra pioner på väg upp. 

Ja, det blir jag glad av!

Dumma allt!

AAAARGH!Jag är så jäkla trött på allt! Trött på att inte ha tid med min man, trött på jobbet som inte är roligt, trött på dumma kommentarer kring vår barnlängtan, trött på att vara trött... Blä!
Det är oväder på gång tror jag, humör-oväder. Känner för att skrika, svära, slå något och dra täcket över mig för att inte komma fram förrän tidigast om en vecka! SUCK!! :(

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

 Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning. 

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Bloggkampanjen tillsammans med Apotek Hjärtat är en del av vår årliga kampanj ”För varenda unge”. Under en månad anstränger vi oss lite extra för att värva nya Världsföräldrar. Bland annat genom Humorgalan som sänds i TV4 den 1 maj kl 20.

Usch&Bläää

Haft en jobbig natt med mycket magont och illamående, och därmed lite sömn... Så inget jobb idag, utan soffläge.
Nackdel: tråkig, magen gör fortfarande ont
Fördel: soffan, vila, fixa bröllopssaker till syrran
Krya på mig! :)

Gäääsp

För femtielfte natten har jag bara sovit ett fåtal timmar . Jag drömmer konstigt, vrider och vänder på mig och till slut ger jag upp för att gå upp och lägga mig i soffan. Oftast de nätterna innan jag ska öppna. Är det den där 'jag får inte försova mig'-stressen? Jobbigt är det!
Tro mig, det är bara skräp på tv mellan kl2 och kl5. Inget att stanna uppe för. Men Tomi var i alla fall glad med lite sällskap...

Sorgtankar

Ju mer jag tänker och känner efter kring mina jobbplaner, ju mer jag blir övertygad om att det är det där med sorg och krishantering jag vill och bör jobba med. Jag tycker att det ÄR så viktigt att fånga upp barn i sorg på ett bra sätt, att se sorgen och erkänna den och hjälpa till för att den inte blir som den största stenen i hjärtat!

Samtidigt som jag funderar på min yrkesframtid läser jag om andras sorg, till exempel på fina Annas blogg. Om årsdagar, om när man har gått igenom ett helt år med sorg och hur det förväntas vara sedan. That brings back memories...

Jag tycker ju att man får sörja när man vill, oavsett datum eller tid. Behövs det så behövs det.
För mig kom ju största smällen först efter ett halv år, jag gick på autopilot dagarna efter lilla grabben dog. Fixa, finnas till för andra i familjen, ordna, inte känna för mycket. Tills det bara tog slut. Sorgen skulle ut, hade satt sig fast i min kropp och mitt huvud. Panikattacker, depression - rubbet.
Åren med terapi som följde är det bästa jag har gjort, jag var på botten och fick kämpa mig uppåt igen. Men det kan jag skriva om en annan gång.

Det jag tänkte på var det där med förväntningar av omgivningen. Efter ett år har man upplevt jul, påsk, födelsedag, dödsdag osv en gång. Och sedan då? Jo, jag upplevde att medan det blev tyngre för mig så hade omgivningens liv fortsatt. Och någonstans förväntades från mig att jag också hade gjort det. Gått vidare liksom.
Ja, jag hade gått vidare. Det var det enda jag kunde göra ju. Men sorgen blev inte mindre för det.
Och kommentarer som 'Men nu har det ju gått ett år' eller 'Tiden läker alla sår' hjälpte inte ett dugg, tvärtom.

Sorg tar tid, och den som sörjer bestämmer själv hur länge. Ibland varar den hela livet, men det kanske inte syns eller märks utanpå. Den som sörjer har hittat ett sätt att hantera det, såret blöder inte längre men ärren finns kvar. För alltid.

Några goda råd till er som möter människor i sorg i ert liv: finns där. Inte bara i början, när allt är som färskast. Utan kanske ännu viktigare lite senare. Hör av er, skicka meddelande, vad som helst. Det betyder mycket att höra från någon om att den tänker på en när det är en sådan mörk stund, oavsett om det har gått en vecka, ett år eller ett decennium.
Det betyder också att den som är saknad inte är bortglömd...

Tänk om, tänk rätt!

Ska vi vara ärliga så går det väl sådär med planerna vi hade där vid nyår. Varken Älskling eller jag har jobbat hårt för att nå våra mål, så vi måste skärpa oss. Snart ska vi ha mellanutvärderingen, så dags att börja tänka nytt. Tänk om, tänk rätt!

På jobbet känns det...sådär. Barnen är underbara (högljudda, men underbara), föräldrarna mestadels sköna, kollegorna (de flesta, hehe) härliga - ändå känns det inte rätt. Inte totalt fel heller, men..inte rätt. Alls. Organisation som inte funkar, sånt.
Kollega 1 har sagt upp sig och börjar nästa vecka på ett annat jobb, kollega 2 har sökt annat med. Det är arbetsbördan, slitet men framför allt organisationen som gör att det känns blä.
Så även där tänker jag om. Vad vill jag egentligen? Jag älskar att jobba med barnen, men det räcker inte för mig. Jag behöver utvecklas mer.
Jag vill inte tillbaka till skolan än, där är det alldeles för rörigt. Det där får lugna ner sig lite först.
Funderar mycket kring barn&sorg, där vill jag vidare. Efter ett långt samtal med min kollega om FA-skattsedel osv lutar det åt att starta eget - och börja med föreläsningar och kurser. Ska bara få lite mer kött på benen. :)


Ja just det. Det där med sorg...
Tänk om, tänk rätt Ph. Alla är inte ute efter att såra dig. Ta det inte personligt.
Och fokusera på sånt som gör dig glad. Till exempel att du får bli gudmor till den där lilla fina sötnosen. Eller att barnen på jobbet blir så glada att dagens höjdpunkt kan vara 'Ph var på förskolan idag'. :) Små guldkorn.

What a weekend!

Fick skäll av syrran att jag behövde blogga - so here I am again!
Påsken tillbringades med just syrran och hennes härliga familj. Favvokille Sam fick en traktor av oss som naturligtvis skulle användas direkt, och hade han fått som han ville hade traktorn sovit bredvid honom på natten! :)

Sam tittar skeptiskt på mamma som skulle visa att tjejer visst kan köra traktor... ;)

Sedan skulle han åka lite i pappas STORA traktor med. Glad kille!!

 

Hade provbakat syrrans bröllopstårta, eller det fick bli en påsktårta för den här gången.
Blev nöjd, fick lära mig nya tekniker och vet vad jag behöver träna på inför finalen senare i vår.

Och sist och även minst min underbara systerdotter, 8 månader. Tre dagar med den här lilla solstråle och mina batterier är laddade till max. Vilken sötnos!! Hon skrattade och bubblade mest hela tiden, och jag smälter varje gång jag tittar på henne! Tänk att man kan älska någon annans barn så mycket!

 Så länge jag har dessa två älskade odjur gör inte barnlösheten så ont... ♥

:)