Facing the facts

Okej Ph, time to face the facts. Såhär är det:

* Du är 34, din man 43. Låt oss utgå ifrån att adoption inte kommer att ske av olika skäl, men framför allt åldern. Sen har du ju i snart 20 år sett adoption som ytterligare ett sätt att få barn, medan han inte ens hade hört ordet förrän för 5 år sedan. Att förvänta dig att han plötsligt är på samma nivå är inte ens rättvist. Då återstår alltså de där andra alternativen vi pratat om. Hormonbehandling, IVF, äggdonation, embryodonation.

* Du har en sköldkörtel som inte vill fungera, samt för många äggblåsor på äggstockarna. Du har inte haft mens på över ett år, och din senaste ägglossning var nog på 1800-talet. Ja, din ämnesomsättning är skit och ditt PCO jobbar emot dig på många olika sätt. Du är överviktig och båda hälsoproblemen gör att du får jobba dubbelt så hård för att gå ner i vikt.

MEN då får du väl göra det då! Börja göra något. Lite är bättre än ingenting, ta dina skor och ta de där varven i spåret. Följ med kollegorna ut på rasten, eller boka Friskis-dejt.

Det händer ju ingenting när du inte gör någonting. Make it happen! *kick ass*

Dumma kropp!

En kort sammanfattning: otrolig glömska, ont i lederna, huvudvärk, glömska, trötthet, och sa jag att jag glömmer bort allt?
Dags för blodprov imorgon. Snart vet jag inte vad jag gör längre - äter jag medicin blir det fel, äter jag inte medicin blir det också fel! Men det känns värre med än utan... :(

Funderingar, funderingar

Ojoj vad det snurrar runt i huvudet de senaste dagarna...
Det är rätt intensivt på jobbet, med nya barn och nya kollegor och inskolning och stökiga dagar och allt det andra som bör flyta på men inte alltid gör det.
Mitt i allt funderar jag mycket på mitt privatliv och vad som bör göras där. Hemma, hälsan, relationen, you name it.
Ja, jag tänker då inte förneka att en del av dessa tankar snurrar ändå kring barn. Hur ska vi göra nu? Vilken väg ska vi ta? Varför är vi inte igång än, vad hindrar oss från att ta nästa steg?
Varför gör inte min kropp som de flesta andras kroppar verkar kunna? Vad behövs för att få kroppen att fungera igen? Varför reagerar kroppen nästan inte på behandlingarna?
Varför hittar jag inte balansen?...

*fniss*

Jag har fruktansvärd barnslig humor enligt min man. Jamen hallå, det är inte så konstigt om man jobbar dagligen med de roligaste varelser som finns! ;)

Det bästa jag vet är bajshumor. Inte grovt eller vulgärt, utan just barnsligt. Ja, jag är en sån som kan säga 'bajsunge' eller 'bajskorv' till barnen. Jag har bett om ursäkt för det flera gånger på jobbet, när föräldrarna suckar över att just deras unge verkar ha kommit in i bajs- och kissperioden och säger bajskorv till allt och alla. Sorry, mitt fel!

Till saken hör kanske att ett av mina första svenska ord just var 'bajs'. Och för oss som inte har svenska som modersmål är det ordet väldigt roligt! (Eller vad säger ni, syrran och F?)

Läste Carinas senaste inlägg på hennes blogg Barn och Pyssel och skrattade högt. Ena barnet hade fyllt år och önskade sig...en bajstårta!!Underbart!!

Bilden fräckt lånat från Carinas blogg!

Gissa vad jag önskar mig för tårta i september... ;)

Förväntan

Jag läser tiotals bloggar. Om pyssel, om livet, om barnlängtan. Om sorg. Om ofrivillig barnlöshet.
Många av de sistnämnda bloggare har nu påbörjat otroliga resor: IVF-behandlingar, adoptionsresan eller graviditeter. Det är underbart att läsa dem, för det inger hopp.
En av mina bästaste vänner väntar en liten tös i vår. En till vän går snart på sin havandeskapsledighet. En annan vän har - efter en svår resa - äntligen blivit gravid. Det är magar överallt: putande, växande, stora, runda, fulla med nytt liv.

Jomenvisst, det är lite tungt ibland. Men jag väljer att glädjas åt deras lycka, och är helt öppet för vårt eget mirakel. Jag försöker föreställa mig själv att vi också får gråta glädjetårar över ett (två, fem) blått plus. Hur vi ska berätta för våra nära och kära. Hur vi ska förbereda oss på vårt barn. Packa en förlossningsväska, tänka ut namn, klaga över krämpor.

På den vägen SKA vi gå. Full av förväntan. Vänta bara!

Ny start!

ÄNTLIGEN är det ett nytt år! 

(inte meningen att väcka anstöt, men den här bilden täcker hela mitt 2011!
Bilden lånat från internet - men glömt varifrån) 

Ja, 2012 är så efterlängtad. En ny start behövdes, och ett nytt år passade då alldeles perfekt.
Jag har stora förhoppningar för det här året, men självklart kommer jag inte bara luta mig tillbaka och vänta - jag kommer att vara en aktiv del utav det. Det här kommer att bli MITT år (och många andras, självklart). :)

Här hemma avslutade vi det gamla året genom att ha ett långt, allvarligt men bra samtal om hur vi ska göra. Hittills har det varit något av en enmansshow (min kloka gullevän M kommer att gilla det här, du vet ju att du har tyckt så länge...) och det var på tiden att vi tog tag i det. Från och med nu (och inte en minut för tidigt) är det Team B här hemma. Vi är två i det här äktenskapet, vi är två på den här resan. Vi ska hjälpa varandra, avlasta varandra, stötta varandra. Vi har gått igenom de olika lösningar och möjligheter, vi vet nu vilka vägar vi kan ta. Steg ett är att på allvar ta tag i  vikten och hälsan, både han och jag. Om tre månader tar vi ett snack igen, för att diskutera nästa steg.

Jag vet att det nu blir som ett projekt, men jag ser det inte som Projekt Bebis. Jag ser det som Projekt Vi. Och nu är vi båda två med på noterna. Bättre start än så kan man inte få!

Så nu kör vi!