Luft!

Har åkt på något skit i luftvägarna.
Det brukar drabba mig någon gång om året, men den här gången är det supersegt. Har varit hemma sedan i fredags och orkar inte mycket annat än att ligga på soffan och se alla dåliga serier som visas dagtid. Som tur är somnar jag lite då och då... ;)
Usch, jag gillar inte när jag inte kan andas som jag vill. Ge mig luft! Jag vill ju ut i det härliga höstvädret, ta en skogspromenad och andas in frisk luft.

Min och din?

Det där med sorgen över barnlöshet...

Det handlar inte bara om min sorg. Och inte heller om sorgen över att min kropp inte gör som jag skulle vilja. Det handlar också om sorgen över att inte kunna ge min Älskling ett barn, att inte få kunna göra honom pappa.

Jag kan ta min egen smärta, men jag tycker att det är så svårt att se honom längta.

Tur att vi har varandra. :)

Det där med att välja

Ja, det gjorde faktiskt skillnad. Att välja hur jag ville reagera på något.
Det krävs lite jobb, så är det. Jag måste liksom säga åt mig själv att 'Nu måste du bestämma dig. Ska du deppa över det här - eller väljer du att se det som något positivt?' Och allt har inte blivit positivt. Men det går att ändra på, det har jag bevisat för mig själv. :)

Som idag. Kompis M har fått en liten pojke i veckan, jätteroligt. Någonstans tänkte jag 'Skönt att bebisen har kommit ut, nu behöver jag inte snubbla över alla facebook-inlägg om graviditetskrämpor osv.'
Men istället haglar inläggen om lilla bebisen och mammans mys- och lyckokänslor tätt.
Ja, snabbast var den där 'f*n också, nu blev det såhär istället' i mitt huvud.
Men sedan tänkte jag om. Det är väl självklart! Det skulle jag ju med göra, för jag skulle vara så stolt och lycklig och hela världen skulle få se mitt lilla barn! :)
Så jag är glad för henne. Och samtidigt känner jag hur jag slappnar av.

Vet ni, det handlar ju aldrig om dem. Det är mina egna känslor, som jag förvrider. Det handlar om att de snuddar vid en känslig punkt inom mig. Alla besvikelser, alla tårar, all smärta och den långa otåliga väntan - det blir mer och mer krampaktigt. Jag blockerar mig själv, mina möjligheter. Jag har fått mig själv att tro att jag inte förtjänar att få ett barn.

Det låter kanske flummigt, men det känns som om jag börjar förstå vad som menas med 'att släppa det'. Det är inte som de flesta säger, att släppa tanken på att försöka få barn. Det handlar om att släppa det djupare inuti. Att släppa tanken på att det inte funkar. Varför skulle det inte det? Expect the unexpected!

Nej, jag tänker återgå till hur jag tänkte förut: allt är möjligt. Jag väntar med öppna armar på alla stora saker som kommer att hända mig! :)

It's all about attitude!

Det blev faktiskt en skillnad när jag hade bestämt mig för att tänka mer positivt och välja hur jag ville reagera på det hela. Det tänker jag fortsätta med. :)

Dagens insikter

* Jag har alldeles underbar människor omkring mig! ♥ TACK för att ni finns och har accepterad mig med hela mitt känslopaket! ;)

* Jag är trött. Och då snackar vi riktigt sjukt mycket trött. Och då fungerar jag inte bra. Förutom att sova ordentligt om nätterna längtar jag riktigt mycket efter att få gå ner i tjänst ett tag.

* När jag inte mår bra (= ledsen) behöver jag leta upp de saker som får mig att bli lite gladare, inte de som får mig att bli ännu ledsnare.

* Jag har fastnat där nere i gropen och behöver komma upp igen. Kan jag inte själv, måste jag söka hjälp.

* Och viktigast av allt: jag väljer själv hur jag bemöter livet och alla händelser. Jag kan inte bara sitta och vänta på förändringen. Jag ska vara förändringen. Jag ÄR förändringen.

Sorgbearbetning del två

Jag tror att en stor del av sorgen redan fanns inom mig. Och den vill ut.

Igår kom kompis H till mig. 'Jag måste bara prata lite med dig. Har du tid?'
Jag hinner tänka 'Snälla, säg inte att du är gravid för jag vet inte om jag orkar hålla upp humöret för att reagera på ett positivt sätt.'
Jotack. Det var ju det hon berättade, och eftersom hon vet hur det ligger till hos oss ville hon berätta för mig först. Så himla gulligt! Och jag tror att jag reagerade ok. Om du läser det här, H: jag är verkligen glad för er skull och tycker att det är jätteroligt att ni blir fyra nu. Det är bara det att jag är trött och ledsen och är rädd att jag inte kunde sära tillräckligt på mina känslor för er och mina känslor för mig själv...♥

Idag får jag sms från kompis J. 'Är du hemma? Måste berätta något för dig.'
Klump i magen, klump i halsen och jag tänker igen: säg inte att...

Jag orkar inte. Jag vill inte undvika mina vänner heller och jag ÄR ju glad för deras skull.
Men den där dumma sorgen gör att det mesta känns lite tungt, jag vet inte riktigt varifrån den kommer och vad jag ska göra med den.

Sorgbearbetning

Älskling har haft mycket att göra de sista dagarna, framför allt med tanke på flygolyckan förra veckan. Redan på väg till flygplatsen, när det fortfarande var oklart vad exakt som hade hänt och om det fanns överlevande, snurrade tankarna och formulerades sms till journalistkollegor och hockeyprofiler.
Han är väldigt tagen av det som hänt, och vem är inte det? Ett helt hockeylag - borta. Många föräldrar som förlorat sina söner, många fruar som förlorat sina män, många barn som nu får växa upp utan pappa. Det berör massor, och jag har också gråtit. Pratat. Tittat på vackra sorgliga ceremonier. Varit ledsen för familjen som behöver gå igenom all smärta och sorg, önskade att jag bara kunde ta bort det svarta för dem...

Idag frågade Älskling hur man går vidare efter något sådant, om man kan gå vidare.
- För du kan ju sånt här, la han till. Du är ju sorgproffs.
Jag dolde ansiktet bakom tidningen, svalde bort tårarna och sa nåt om att man ju måste.
Jag är ingen sorgproffs. På sin höjd erfarenhetskunnig med ett stort intresse. Ja, jag känner att det finns någonting som jag måste göra med min kunskap och kompetens inom området.
Men då behöver jag nog bearbeta en hel del själv först...

Tungt och tragiskt

Usch vilken sorglig dag! Hjärtat känns tungt och jag blir så ledsen när jag tänker på Stefan Livs familj, framför allt på hans fru och deras två pojkar. Så oerhört tragiskt och tungt för dem, att förlora sin man och pappa i en sådan fruktansvärd olycka! :(
Älskling och jag var på väg till flygplatsen (åker till hemlandet några dagar för bröllop och familjemys) och vi hade knappt lämnat hemmet när det ringde från redaktionen om nyheterna. Att jag själv skulle flyga några timmar senare kändes väl lite sådär...
Men jag hade även gärna stannat hemma med mitt hjärta, kramat om honom lite extra. För man vet ju aldrig vad som kommer att hända...