Tungt!

Min morbror, bosatt i Brasilien, har en hjärntumör.
När den upptäcktes för ungefär ett år sedan var den så stor som en citron. Den opererades delvis bort, och han fick genomgå tuffa tunga behandlingar. Ett tag såg det riktigt bra ut, de kunde inte ens se tumörresterna på scannen längre.

Min morbror är en fighter, och en otroligt positiv människa! Han flyttade till Sao Paolo för kärlekens skull och gifte sig med sin Solange. Hon och hennes familj + vänner har stöttat honom på ett sätt som är så värmande att jag ibland nästan skäms, så sjävklart och kravlös har de bland annat skjutsat honom till sjukhus och lagat mat åt honom när Solange jobbade. Helt otroligt!

För några månader sedan upptäcktes att tumören hade börjat växa igen, den här gången som en 'matta' - och då gick det inte mer att operera. Nyhetsmailen från Solange har varit positiva men allvarliga, läkarna visste inte hur länge de kunde ge honom. Behandlingarna skulle eventuellt dra ut på tiden men knappast kunna rädda honom...

Idag fick mamma mail om att hennes bror knappt kunde göra något annat än att hålla Solanges hand och skaka på huvudet. Annars var han knappt kontaktbar. De åkte ambulans till sjukhuset, och där undersöktes han. Nyss fick hon ett sms om att det inte alls såg bra ut.

Det svider i hjärtat att de har haft så kort tid tillsammans! De har varit så lyckliga, trots att det mesta av deras tid tillbringades i sjukhus och hos läkare.
Jag skulle så himla gärna vilja tro på att det finns mirakel! Men det kanske var ett mirakel att han ändå kunde leva såpass länge med tumören som han gjort hittills. Det kanske är dags att be för att han får somna in utan att behöva lida eller bli ett vårdpaket...

Plötsligt känns bröllopsplanering och valborg och sådant helt oväsentliga... Krama om era nära och kära och låt dem få veta att de är älskade och omtyckta!