Varmt, roligt, underbart!

Varmt! Tropiska Linköping!
Jag är dessvärre inte någon värmemänniska, jag älskar vinter. Så jag försöker hålla mig i skuggan och blir glad när det fläktar lite. Annars är ett dopp i rätt kalla Vättern inte helt fel... ;)
Men visst blir man glad av solen? Om man nu kommer ihåg att smörja in sig, och inte - som jag - får sin rygg kräftröd...

Ajajaj...

Roligt! Min yngsta syster (bosatt i Nederländerna) var här i en hel vecka. Vi åkte till Kolmården, shoppade loss, såg senaste Transformersfilmen (inte mitt förstahandsval men mycket bra!), spelade spel, pysslade smycken och skrattade massor. Synd att vi ses så sällan, men det kanske är just det som gör det så himlans trevligt när vi väl umgås!

Vattenlek

Ett av många armband

Underbart! Kolla vad underbara Gekko har sytt: min BB-kitbeställning!
Den ska min lilla systerdotter/son (jag gissar på en kille!) få ha på sig när han/hon föds i höst!
Stolta snart-mostern ska försöka sy något själv också, men sådana här fina saker överlåter jag gärna till mästarna!

PS. Sister dear, varsågod!! ;)

På gång just nu...

...är lite diverse pysselprojekt!

För det första ligger sambons systerdotter Ts stora önskemål i bitar på vårt matsalsbord: en rödrutig Madickenklänning (en likadan som storasyster har!) med tillhörande förkläde.
Jag har inte kommit så långt än, det är bara förklädet som är så gott som klart, men jag har fått tips lite här och där om att blivande ägaren VÄLDIGT GÄRNA vill ha sin klänning, och det snart! :)


Sen hade jag beställt härliga Tildapapper från Panduro, som jag pysslade fina kort av.
Veckans skörd:


Stackars sambo har fått stå ut med en hel del stök i matrummet, eftersom mitt eget rum fortfarande mest är som ett förråd med pärmar, extrasängar, tyger och mycket mer (mest mina saker, haha!). Men han tycker också att det är kul att jag pysslar så mycket. Häromdagen frågade han om inte jag kunde göra ett kort som vi skulle kunna skicka till hans mormor, för hon blir så glad då. :)

Bara sådär

Ha en underbar dag!

Glad midsommar!

Snart åker sambon och jag upp till Östhammar och fina Roslagen, för att fira midsommar tillsammans med syrran, hennes sambo och alla roliga härliga udda människor ute på Kalvudden. :)
Hoppas att ni får en underbar dag, var ni än är och vad ni än gör!

Barnvagn?

Imorgon bitti börjar vårt barnvaktande. Ser jättemycket framemot det, mest för att sambon är så glad för det. :) Idag var T på fika, tillsammans med mamma och pappa.
De lämnade kvar vagnen, så att vi har den tills imorgon.

Gissa vem som paxade vagnen?

Semester

Vilken lustig vecka...
Måndag jobb och sedan akuten, tis-ons hemma (sovit mycket!), torsdag hemma/ledig för att se skolavslutningen på gamla jobbet, fredag på jobbet (jag vet, jag borde ha stannat hemma...men kollega J var redan sjuk, jag hade 2 inskolningar och lite till...).

Men NU har jag 2 veckor semester! Skönt!!
Och jag har lovat läkaren, mamma, systrarna, sambon och inte minst mig själv att verkligen ta det lugnt och vila nu. (Få se hur det går, hihi!)

På måndag och tisdag får sambon och jag leka mamma-pappa-barn och vara barnvakt åt kompis Js lilla dotter T, 1 år. Jättekul!
Sedan åker vi till Östhammar på midsommarafton, till älskade syrran med bullen i ugnen. Dit kommer min lillalillasyster idag, och vi tar med henne hem till Linköping på midsommardagen.
Sen får jag ha henne en hel vecka, så det blir shopping, utflykter och en massa pyssel! :)

Hm.. av någon anledning låter det inte riktigt lugnt... Men men! Jättekul ju! :D

Vilket äventyr...

Måndag eftermiddag, jag cyklar hem efter jobbet. Jag började tidigt, så jag slutade rätt tidigt med. Skönt. :)
Under dagen har jag känt mig lite yr, men skyller på att jag glömt Levaxinet och är lite trött.
När jag är ca 5 min hemifrån kommer yrseln tillbaka, och jag kommer ihåg att jag funderade på att stanna till och vänta tills det gick över.

Nästa minnet är när jag är hemma och sitter i badrummet och gråter, medan huvudet och nacken gör ont och sambon undrar vad som är fel.

Vad hände? Jag vet fortfarande inte riktigt. Förmodligen svimmade jag när jag cyklade, på något sätt tog jag mig hem, låste cykeln och hängde upp hjälmen (ja, jag har hjälm när jag cyklar!), kom hem och tvättade bort blod från hakan. Sambon berättade att han frågade hur det var, jag svarade 'Jag mår bra' och sedan satte jag mig i badrummet och sa att jag inte riktigt visste vad som hade hänt. Läskigt värre...

Jag lägger mig på soffan, han ringer sjukvårdsrådgivningen och snart står två ambulanskillar i vårt vardagsrum som frågar en massa och spänner fast mig på en bår. Halskrage och allt. Blåljus och påslagna sirener. Syrgas, dropp, akuten. Många frågor, minns du vad som hänt? Vet du var du är? Nej, ja. Sköterskan Gunnel vaktar och ser till att jag får en varm filt, för jag fryser något förfärligt (chock, tror jag - brukar inte frysa).
Efter 8 timmar på akuten har jag genomgått datortomografi av hela överkroppen (en sådan tunnelröntgen som skivar kroppen i bilder) samt en väldigt grundlig undersökning av doktor Lars (pinsamt!) och fått kissa i en flaska (pinsamt för mig OCH väldigt jobbigt att kissa när man ligger fastspänd...). Zorina, som avlöser Gunnel, fixar fram röntgensvaren så att jag äntligen blir befriad från båren och kan gå på toa själv, och jag får en mjukare säng. Men jag får inte sova... Utan bara vänta, vänta, vänta.

(Måndagar är tydligen värst på akuten, det fanns stundtals bara en enda läkare, sköterskorna var hur trevliga som helst men hade jättemycket att göra... Jag har fått förnyad respekt för alla där!
Nedskärningarna borde inte drabba vården, lika lite som jag tycker att man ska spara in på skola och barnomsorg!)

Strax före kl01 är vi hemma igen. Sambon får väcka mig varje 4:e timme, men sen sover vi båda riktigt gott och länge.
Idag känns huvudet tungt och nacken stelt, och jag är trött. Men I'm fine. ;)

I'm fine

Har grävt med händerna i jorden, planterat lite. Tagit ett varmt bad. Mår okej.
Vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra, tips tas tacksamt emot...

7:e juni

Idag är den värsta dagen om året för min del, jag drömmer mycket och sover dåligt natten innan och hela dagen känner jag mig orolig och nedstämd. Ledsen. Gråtfärdig, kanske inte hela tiden men mycket.
Idag är det åtta år sedan att Andreas dog. Tre år var han, när en dum hjärnhinneinflammation bara tog hans liv. Och efter åtta år vet jag fortfarande inte riktigt vad jag ska göra med den här dagen.

Jag kan längta tillbaka när den tiden direkt efter hans död, när smärtan var som vassast och det var okej att gråta precis när man ville. När alla fanns där för att stötta, när sorgen var färsk. Livet har gått vidare, men för oss som förlorat någon finns såret kvar, det kanske inte blöder längre men finns där och gör ont. Fortfarande. Fast det syns inte.

Ibland känns det som om idag är den enda dagen om året att jag får gråta, så jag samlar på mig allt under året och släpper ut det på den 7:e juni.

Jag vill inte sitta ensam hela dagen och gråta. Jag vill inte heller göra något 'roligt', eller vara social och umgås med en massa folk. Jag vet inte riktigt vad jag vill. Jag brukar ta fram fotoalbumet med alla bilder jag har på honom, från början till slutet, och bara vara. Komma ihåg hur han skrattade eller ropade, hur han kändes när han kastade sig i armarna på en, hur han låg på min mage kvällen innan han dog för att han ville vara nära och önskade att jag skulle sjunga 'sången', Idas sommarvisa. Får fortfarande en klump i halsen när vi sjunger den vid skolavslutningarna.

Helst skulle jag bara vilja visa bilder till folk och berätta om världens gladaste och busigaste treåring som jag älskade så mycket...

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Roligt!

Igår på min rast tog jag en promenad till affären och handlade lite på. Eftersom min kära livmoder fortfarande jobbar som f*n (hur mycket blod är det egentligen?!) var jag i desperate need for some more bindor...

Vid kassan satt en yngre kille som scannade mina varor:
ett paket Allways, ett till paket Allways, en påse godis...

När jag hade betalat och skulle gå sa han: "Du... lycka till!"

:D

Heaven and hell

Älsklingen, som var ledig idag, hämtade mig från jobbet för att han tyckte synd om mig.
Jag har rejäl mensvärk, och har glömt bort hur jobbigt det kan vara.
Men egentligen är jag glad för det. Den hade nämligen försvunnit i några månader, och tydligen gjorde doktorns tabletter ett bra jobb. Men ajajaj, vad det känns att vara kvinna... ;) (hell)

Och när jag kom hem hade han städat och gjort rent i båda badrummen. (heaven)
Vilken karl! ♥