Idag var F och jag i Norrköping, där vi träffade W. Vi fikade lite, shoppade lite och pratade mycket. Om Nederländerna, Sverige, kulturchock, viss hemlängtan och ofrivillig barnlöshet.
W har också genomgått flera undersökningar och hormonbehandlingar. Många fler, till och med.
Nästa steg för henne skulle bli IVF - men hon anses 'för gammal' i sin kommun för att genomgå den behandlingen, och kostnaderna för en privatbehandling är för höga. Det är hårda besked när man så gärna vill ha barn.
Vem har egentligen rätt att bestämma om man är 'för gammal' för att få barn? Vem har rätt att förneka en kvinna, som genomgått flera år av smärta och längtan, ett barn att älska?
Det gör så ont att behöva inse att kroppen inte gör som den borde göra, att fortplantningsorganen inte fungerar som de ska. Det är så svart att acceptera att man behöver hjälp med sådant som hos andra kvinnor verkar så naturligt, så enkelt. Och att sedan få höra från någon annan, en myndighet, att de anser att man inte passar i deras ramar för 'lämpliga mödrar' på grund av ens ålder... Det får mig att tappa förtroende i dessa myndigheterna!
Och jag tycker redan det är svårt att fortsätta ha förtroende för att det ska bli bra, att fortsätta ha förtroende för min egen kropp som behöver hjälp för att få igång dessa hormonfunktioner.
Jag tyckte ett tag att min kropp svek mig, svek mina drömmar och förhoppningar.
Men jag
måste ha förtroende! Jag måste lita på att jag kommer att få hålla mitt högt önskade barn. Jag måste lita på min kropp, det är ändå vi som måste samarbeta och få det här att fungera.
Och naturligtvis ska jag inte sluta att hoppas och drömma. Det finns ett barn för oss, och det barnet kommer att hitta hem till oss. Det kommer att gå bra!
Inlägg
