På väg upp

Var inte så glad överraskad när det visade sig att det var samma gamla läkaren som ringde...
Fick som väntat en hel del nya prover att ta, kanske ger det något. I don't know.
Imorgon har jag telefontid med endokrinmedicinska överläkaren, det känns mycket bra.

Mår inte helt 100% än, fortfarande mycket trött och lite inte-så-glad men det har vänt i alla fall. :)

Vad jag än trodde...

...så trodde jag fel.

Det var inte labbet som gjorde ett misstag. Det var min sköldkörtel. TSH hade gått upp.
Nåja, jag har en telefontid hos min nya läkare imorgon och med lite tur har endokrin tagit emot min remiss nu.

Men jag mår bläh. Ingenting känns roligt just nu, jobbet ger en del (massor av kramar av barnen, det mår man bra av) men kräver massor med, jag tar åt mig det minsta lilla och känner mig som ett emotionellt vrak.

Usch, jag önskar att jag bara kunde gömma mig i några veckor...

Nya (ande)tag

Jag är inte där än. Jag brukar vara en mycket positiv och optimistisk person - klart att jag är det fortfarande - men just nu är jag kvar därnere.
Det har ju hänt bra saker: sköterskan på vårdcentralen ringde att jag kunde komma imorgon för att ta ett nytt blodprov, för det är ju möjligt att det blev fel. Dessutom ska jag få en telefontid med en ny (tydligen min ordinarie) läkare på fredag nästa vecka. Hoppas att hon inte är så remissrädd som den förra...

Det mörka:
Jag längtar så. Jag blir så besviken på allt som motarbetar. Jag trodde aldrig att det kunde bli såhär, med alla missfall och undersökningar och tunga uppförsbackar. Det räcker nu, jag orkar inte. Jag orkar inte slåss och vara positiv jämt. Give me a break...

Det ljusa:
Det ordnar sig. Allt ordnar sig. Det tror jag på, på ett eller annat sätt så finns det väl en anledning för att allt det här hände nu. Livet är smart, kroppen med, jag borde tänka efter vad det är de försöker säga mig. Lyssna, vila.

Nu förstår jag det där med mellan hopp och förtvivlan...

No air..

Skickad iväg personlig remiss till endokrin, ringt endokrin ('jo, det är möjligt att TSH skenar iväg och T4 stannar kvar - fast det är inte så vanligt'), ringt vårdcentralen och fått telefontid fredag nästa vecka. Vänta, vänta, vänta.
Visst, jag har tagit tag i mitt liv och min hälsa. Men nu har luften gått ur och orken slut.
Känner mig trött, emotionellt instabil och nedstämd. Bläää.

Vårdcentral, schmårdcentral

Blodprov tagna, Pergotime inhandlat, mensen kommit... Imorgon börjar vår hormonbehandling!

NOT.

I torsdags tog jag ett till blodprov (min läkare tycker att hon behövde kolla upp en massa saker som jag varken har besvär av eller är orolig för...), där TSH-värdet (hjärnans hormon till sköldkörteln) kollades. Egentligen onödigt för det hade de gjort veckan innan, men de glömde att ta bort osv. Strunt samma, lika bra att kolla en extra gång tyckte jag.
Så imorse ringde jag till vårdcentralen för att höra vad resultatet var.
- Då ska vi se... Jo, ditt TSH är 12 och ditt T4 är 12,97.

Jaha, okej.

VA?? 12?? Det är inte möjligt, det var 1,7 förra veckan! Labbet måste ha skrivit fel, det ska nog vara 1,2...

- Nej det står här, TSH 12. Läkaren har skrivit att du ska höja Levaxin till 125 mikrogram.


OCH NU FÅR DET VARA NOG!
Jag har känt på mig att jag äter för mycket Levaxin, att jag borde sänka dosen tillbaka till 75mikrogram istället. Och att det inte stämmer med värden som åker bergochdalbana.
Så jag tänker inte höja. Jag kräver en remiss i den här pjäsen, för jag är trött på att vara läkarens försökskanin. Jag har läst på tillräckligt för att veta att det här låter absurd.

Det som kändes som mest jobbigt var att jag behövde ringa gynekologen för att avboka ultraljud och hormonbehandlingen, för så länge det här inte fungerar bra kommer ingen behandling att ge önskat resultat... Och jag vill varken utsätta mig själv eller Älsklingen för det. Längtan är så stor, och mitt psyke orkar inte med fler besvikelse just nu...

Operation 'Reclaim My Thyroid' has started!!

Nytt försök

I fredags kom mensen. Tyvärr/Gudskelov, jag vet inte riktigt. Bra, tror jag.
För det innebär att jag börjar med Pergotime-behandling på tisdag.

Måtte det fungera den här gången. Jag längtar så det gör ont, och med en stor skara gravida kollegor och släktingar runtomkring är det inte lätt att bara glädjas jämt åt deras lycka.
Jag vill så gärna, jag försöker låta bli att stressa upp mig själv men det känns varje dag. Jag älskar min Älskling, jag älskar mitt liv - men vi är så redo för en ny familjemedlem!

Så kropp: Do Your Job! Jag är redo.

Självbevarelsedrift

Häromdagen var det 6 år sedan min älskade morfar dog på en tågstation en kväll efter en heldag ute med mormor. Han skulle bara kolla vad det stod på skylten, sa han till henne. Vände sig om, föll framstupa - och det var det. Hjärtat stannade, han var redan död när han slog i marken.

Jag hade skickat ett meddelande till mamma och mormor, och traditionsenligt (min morfar älskade traditioner!) så tog jag en whisky kl20 och skålade på morfar. Sådana ritualer lugnar, tycker jag. Det bara ska vara så.

Mamma och jag pratade länge den kvällen, om dödsdagar. Hon tycker att det är svårt med morfars dödsdag, för det var så konstigt alltihop. Jag var i NL av en slump, skulle träffa morfar och mormor dagen efter för att umgås hela dagen. Morfar skulle visa mig militärmuseet som han jobbade på, och jag tror att vi såg båda framemot det.
Syrran och jag åt middag hos pappa när mamma ringde. Hon hade kommit hem efter ett yogapass och fått ett konstigt meddelande på sin telefonsvarare: din pappa har dött. Hon undrade om vi kunde komma hem.
Vi packade ihop några saker, körde till mormor och sedan bodde vi där tills efter begravningen.
Mamma är som jag: vi stänger av känslorna, slår på autopilot och gör det som krävs för att överleva - känslorna släpper vi fram då och då, när vi tillåter.

Samma avstängning hände när Andreas dog. Jag vet att jag ringde till mamma strax efter att ambulansen hade kört iväg med honom, när vi inte visste hur det var än. Och när vi fick dödsbeskedet ringde jag igen. Men då fanns det ingenting kvar i rösten längre, sa mamma. Jag var helt tom på känslor.

Självbevarelsedrift. Jag vet att jag gör så för att överleva, jag skulle inte klara av det annars tror jag. Men nackdelen är att kroppen minns, och att det måste ut på ett eller annat sätt. Det tog mig ett och ett halvt år intensivterapi för att kunna nå mina minnen så att smärtan skulle ut, för att kontrollera panikattackerna som kom så fort jag hörde en ambulans eller helikopter.
Den tuffaste tiden i mitt liv, men jag vet inte hur det hade blivit om jag inte hade försökt.

Oj, det blev lite tungt... Ni ser, det är en bergochdalbana. Men jag kan inte fastna i det djupa, inte stanna i det ytliga heller. Måste pendla lite för balansens skull.
Någon gång ska jag sätta mig ner och skriva upp allt jag minns från den kvällen då hjärtat brast. Men nu värker ärren lite. Ett brustet och ihopläkt hjärta måste vila lite då och då.