Enough is enough

Allt stod mig upp i halsen denna helg. Bokstavligen. Så jag kräktes tills jag var 2kg lättare, slumrade mig igenom lördagen och försökte vila upp mig under söndagen.
Det skulle kunna vara en pisshelg. Men det var det inte, det var nog en vändpunkt.

Igår kväll när vi hade lagt oss pratade Älskling och jag lite. Jag berättade hur jag mådde, äntligen. Vi har levt om varandra lite den senaste veckan, olika arbetstider osv, och inte haft en chans att prata. Han har inte sett hur jag mådde, jag har inte sagt mycket.
Det har varit intensiva dagar. Det blev mycket övertid på jobbet, min stresstolerans är obefintlig, och även om vi hade fokus på hälsa och vikt blev jag jättebesviken över att mensen kom. Jag var (och är fortfarande) nästan säker på att jag var gravid men att det inte gick vägen.
Så det blev helt enkelt för mycket.

Sedan pratade vi om de positiva sakerna. Jag har gått ner 6kg på 1,5 månad. Mens och ägglossning har kommit tillbaka (i alla fall en gång). Vi har bokat en efterlängtad resa till New York om en månad. Jag kan när som helst bli moster igen (syrrans vatten gick idag). Jag har fina vänner omkring mig. Jag har min Älskling.

Så nu räcker det. Jag har kräkts färdigt och nu ska jag fokusera på de roliga sakerna som händer!

Men orka!

Nej, det gör jag inte. Jag orkar inte just nu.
Jag vet i huvudet att det bara är en uppförsbacke, att det kommer att bli bra, att det snart vänder. Men vad hjälper det när det känns så tungt just idag? Att fötterna knappt orkar ta ett steg till mot den där vändningen, att jag helst bara vill ligga i soffan och stirra ut i trädgården och gråta eller skrika åt allt och alla? Att hjärtat inte riktigt vill hänga med huvudet?

Och så blir jag så trött på mig själv. På mitt 'Ja jo nej men det är bra!' och låtsasleendet.
Fast jag orkar inte visa sanningen heller. Jag vet inte om det är en midlife crisis eller höstdepression eller stressymtom i allmänhet, I don't care. Det suger ändå.
Jag svär åt jobbet, mig själv, huset, katten, mannen, alla som lyckas bli gravida utan problem, hormonjävlarna, sköldkörteln, läkarna, världen och lite till. Inte blir det bättre för det...

Så. A kick in the ass, det behöver jag. Jag har redan tagit en Facebook-paus, det var bara ångest. Ut och gå. Pyssla. Lyssna på musik. Upp för backen.

Pms och fullmåne

Idag har jag tänkt mörka tankar och haft svårt att hålla upp hoppet för mänskligheten.
Usch. Jag blev så illaberörd av massakern i Kenya, lite för att vi just nu kunde ha varit där i Nairobi (vår uppskjuten bröllopsresa kändes för en gångs skull skönt...) och naturligtvis för att det är fruktansvärt! Kom på mig själv att jag tänkte att jag kanske omedvetet inte vill sätta barn till denna hemska värld, att det är därför vi inte lyckats än. Ja, dumt. Jag vet. Men jag tänkte det ändå, en kort stund.
Sedan har jag varit lite labil, måste vara hormonerna. Pms och fullmåne.
Trodde ett litet tag att jag var gravid, kroppen signalerade en hel del och jag mådde illa och allt. Jo, det gick visserligen magsjuka på jobbet men då borde man väl inte ha superömma bröst. ;)
Men ett streck på testet igår och mens idag visar annat, så...

Nä, bläh! Jag går och lägger mig. Imorgon är en ny dag, hoppas jag.

Pepp!

Koll på maten, äntligen igång med motionen (varje dag!), stöd och peppning av vänner och familj runtomkring och dalande siffror på vågen. We're on, people! :)