Stockholm och bröllopsplanering

Den här helgen har mestadels stått i bröllopstecken. Inte mitt bröllop dock, utan käraste systerns stundande wedding. :)
I lördags åkte Älskling och jag till Stockholm. Medan han skulle jobba och se på hockey träffade jag mina två yngsta systrar, kompis och naturligtvis lilla Maya vid en brudbutik för att hitta Klänningen - som hittades! Några småjusteringar ska göras (av undertecknad, faktiskt!) i form av lite mer färg i både band och pärlor, men annars var den alldeles underbar på syrran!

 Den här kanske? *fniss*

  

  Eller någon av de här?

 (bilderna hittat på internet)

Vi hann även med en sväng till Gamla Stan, sedan åkte gänget tillbaka till Roslagen och jag passade på att hälsa på min härliga vän Sz och hennes sambo i deras nya lägenhet.
Min underbara gudson var tyvärr inte hemma, men däremot lilla söta vovven Tubbe! Mys i högsta grad! Blev bjuden på mycket god mat, och men vet ni vad? De matade hunden vid bordet! (muhahaha, där fick ni!) ;)

Idag har jag pysslat, träffat fina runda gravida kompisen C och planerat mer kring syrrans bröllop. Förutom att pimpa hennes klänning har jag fått äran att få göra deras tårta, så det ska naturligtvist provbakas. Så jag har sett över mina baksaker och skrivit lista på det som ska inhandlas.

Det är faktiskt riktigt roligt att få planera kring någon annans bröllop, och inte ens eget! Mycket mer avslappnande kan jag lova.. ;)

Alla♥dag

Jag tycker ju egentligen att det är rätt överskattad med Allahjärtansdag. Kommersiellt, liksom. Jag behöver ingen speciell dag längre för att visa mina nära och kära att jag älskar dem. Det var annorlunda förr, när man var tonåring och hemligt kär i den där killen eller så. Men det har jag ju växt förbi (kom igen, nu är jag en gift kvinna!)... ;)
Ändå tycker jag att det är roligt att göra något extra för min Älskling, fast vi sa att vi inte skulle göra nåt. Så jag gjorde ett kort till honom...

...och köpte hans favoritmat...

...och fick blommor när jag kom hem från jobbet. :)

Hoppas alla blir uppskattade på något sätt, idag eller vilken annan dag som helst!

Just det!

Det svajar rejält på jobbet just nu. Tänker inte skriva alltför mycket, men för första gången i mitt liv har jag blivit kallar 'motarbetare' av min chef (i meningen 'Ta det inte personligt, men det känns som om du har motarbetat mig sedan du började jobba här') när jag vågade stå för något jag tyckte var viktigt. Sista ordet är inte sagt, men det är ju självklart att det inte bara rinner av mig. Det där kändes, med tanke på hur mycket jag har lagt ner på jobbet. Det gäller att komma ihåg att jag har underbara kollegor och underbara barn som jag jobbar med... :)

Ni har kanske läst om det tidigare, men jag får dagligen ett nyhetsmejl av Neale Donald Walsch med inspirerande ord. Vet ni vad jag fick idag?

"Stand your ground. There is a way of doing that without having to be combative. There is a way of hanging on to your true self, and demonstrating it, without resorting to aggression. Simply and quietly claiming your right to be You is the way. You know exactly why you received this message today."

Sådana här saker gör mig stark. Det, och vetskapen om att mina kollegor står bakom mig (och nära, istället för långt bakom!) Och eftersom jag inte tror på slump följer här en av mina favoritsånger. Gissa vad den heter? :)

Elefanten i vardagsrummet

Ni vet den där elefanten som folk ser men så innerligt försöker undvika att prata om? Så kan det ju bli med ämnet barnlöshet (eller vilken annan form av sorg för den delen). Det är ju svårt för andra att veta hur man ska göra: kan man fråga, ska man hålla tyst? DEN elefanten alltså.

Här hos FC hittar ni svaren! Läs gärna, för jag kan då inte uttrycka mig lika bra...

Älska, sakna

Syrran och jag pratar många gånger via Skype. Oftast är hennes härliga tvååring Sam med, och jag tror att han och jag gillar våra videosamtal lika mycket! Jag vill bara krypa igenom datorn för att krama och pussa det där lilla sköna odjuret som skrattar och bubblar och pekar på moster! ♥
Jag älskar Sams ålder. Det där mellan 2 och 3 år, när de är så underbara spontana, kramiga, busiga och oskuldsfulla.  Love it!

Häromdagen hände något konstigt... Jag blev ledsen när jag pratade med guldklimpen. Han märkte aldrig det, inte hans mamma heller. Det kom väl mest när vi hade avslutat samtalet, och när jag berättade för Älskling och kompis F igår kväll.


Sam påminde med ens så otroligt mycket om Andreas...

Jag kom på mig själv att tänka att det var lustigt att sorgen och saknaden gjorde sig påminda just då, det brukar jag väl inte släppa fram förrän i slutet av maj? Dumma lilla jag...
Det där visar väl att sorg, saknad och att älska är hjärtefrågor. Då kan det ju bli så.

Usch, vad jag saknar!