Oj...

Läste en av mina favoritbloggar nyss, där adoption pågår (sorry guys, bloggen är låst så jag kan inte länka). Deras handläggare hade uttalat sig om ålder och medgivande (rekommenderad högsta ålder är 42 år för att få medgivande) - och plötsligt slog det mig.

Det är ju för sent för oss...Även om någon skrev att man måste vara högst 42 för att ansöka så stängdes den dörren. 
 

KABAM! In your face!

För Älskling har fyllt 43 år nu, och även om vi skulle dra igång hela adoptionscirkusen nu så tror jag inte att det kommer att gå vägen. Att adoptera ett äldre barn eller syskonpar som ibland gör att åldersreglerna töjs lite är något som min äkta hälft inte kan tänka sig.

Jaha.

Så då har vi minskat våra chanser till enbart två alternativ:
- att få barn på ett naturligt sätt, the normal way
- eller att få barn med hjälp av läkare (IVF, äggdonation, till och med embryodonation?)

Visst, det finns hopp och vi har inte undersökt dessa möjligheterna än.

Men kom igen... Jävla SKITLIV!!! 

Visa mig det där jävla fönstret då, som ska ha öppnats nu! :(

Leve Levaxinet?

I'm back in the loop. The medicine wheel. Igår tog jag mitt första Levaxinpiller på ett helt år.

Hade fruktansvärd mycket huvudvärk häromdagen som höll i ett helt dygn, jag mår illa mest hela tiden (nej, jag ÄR inte gravid), jag är tröttare än trött, jag har ett minne som är värre än ett durkslag (Alzheimer Light går visserligen i släkten, men ändå...) och den där j*#/@ mensen är fortfarande borta. Och då har jag inte ens sagt något om min vikt...

Det känns som om jag misshandlar mig själv. Jag tror ju på alternativmedicin, jag tror på medicinmannens behandling och approach - och ändå kan jag inte ta mig själv i kragen och skaffa mig disciplin att fullfölja.
My body is my temple - och hade jag varit min egen Goddess hade jag sparkat templets vaktmästaren för länge sedan.

Så jag är tillbaka som sköldkörtelpatient. Det har varit ett roligt år utan (mjah, nej) men nu blir det ett litet vitt piller vid läggdags varje kväll igen. Men bara en låg dos, och jag fortsätter hos medicinmannen. Men min kropp behöver lite Levaxinstöd, och då ska jag lyssna.

En halv sådan =samma effekt som dessa? Let's hope so...

Katten, musen, tiotusen!

Nämen... Mitt lilla cyberskrymsle har fått lite drygt 10.000 sidvisningar!
Hur ska detta firas, tycker ni? Ska jag lotta ut något? Tävling? Typ 'De första tre som lämnar en kommentar får en liten julklapp'? :)

Jag ska fundera lite. Tiotusen är ju ett fint antal. Vad önskas?

Bild lånat från http://www.1652.se

Min man ♥

Mina kollegor skämtade om att jag reade ut min man. :)

Men sanningen är att jag inte vill sälja honom ens för all pengar i världen. Han är min, det har jag till och med papper på! ;) 

Den här bloggposten innehåller nötkräm

 Foto/UNICEF

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Jaha, nehej...

Läget? Jo, läget är följande:

* Punktionen gick bra. Men ajfan det där vill jag inte göra om! Jag som har nålskräck... Hur som helst, det visade sig vara en liten fettknöl. Helt ofarlig. Skönt att veta. :)

* Jag har verkligen njutit av mina lediga måndagar. Men efter jul ska jag jobba 100% igen, av olika anledningar. Kommer att få avdelningsansvar och jag vill inte känna att jag missar en del info för att jag jobbar lite mindre (jo, så har det varit lite nu..). Och så känner jag att jag orkar.

* Ingen mens. Skit. Snart kan jag fira ett års frånvaro...

* Måste snart ta nya blodprov. Vet inte om jag vill veta läget. Fast å andra sidan är det väl bra, då får jag ta ställning till om jag ska återuppta medicineringen. Suck.

Ja, jag mår bra. I det stora hela. Humöret svänger lite som det ska. Det blåser lite, regnar lite, och sedan kommer solen fram lite då och så.