Syrener, sirener...

Där var den igen, den här perioden av året. Den där konstiga sorg- och minnestiden. Humöret svänger fort, från gråt-i-halsen till många-fina-minnen-leenden.
Jag försöker inte tänka för mycket, har massor av saker att göra, men det kommer liksom plötsligt. När jag upptäcker att syrenerna har slagit ut, och det doftar så gott. En doft som får kroppen att minnas saker. När jag hör och ser en ambulans åka förbi, eller en helikopter. Ett ljud som får hjärtat slå lite fortare.

Ja just ja. Jag är här igen.
Födelsedagen är redan förbi. I år var det 10 år sen sista födelsedagen. Konstigt, tio år redan? Var inte vi där för inte så länge sedan?
Och efter nationaldagen kommer den där andra dagen, som jag egentligen inte vill minnas så mycket men som sitter i ryggmärgen och påminner hela kroppen om vad som hänt.
En vanlig vardag är det dessutom, jag har möten och samtal inbokade och det kanske är som det ska.

Egentligen finns det en till minnesdag förknippad med den här tiden. Eller snarare med hans plötsliga död. Den dagen är någonstans i höst, oktober eller november tror jag. Den dagen jag behövde välja mellan att vara eller inte vara, att kämpa eller att ge upp.
Men den minnesdagen behöver inte vara ledsamt. Den dagen borde jag kanske fira att jag för tio år sedan valde att inte låta sorgen och smärtan äta upp mig inifrån, utan att jag valde att överleva.