2011-05-27

Syrener, sirener...

Där var den igen, den här perioden av året. Den där konstiga sorg- och minnestiden. Humöret svänger fort, från gråt-i-halsen till många-fina-minnen-leenden.
Jag försöker inte tänka för mycket, har massor av saker att göra, men det kommer liksom plötsligt. När jag upptäcker att syrenerna har slagit ut, och det doftar så gott. En doft som får kroppen att minnas saker. När jag hör och ser en ambulans åka förbi, eller en helikopter. Ett ljud som får hjärtat slå lite fortare.

Ja just ja. Jag är här igen.
Födelsedagen är redan förbi. I år var det 10 år sen sista födelsedagen. Konstigt, tio år redan? Var inte vi där för inte så länge sedan?
Och efter nationaldagen kommer den där andra dagen, som jag egentligen inte vill minnas så mycket men som sitter i ryggmärgen och påminner hela kroppen om vad som hänt.
En vanlig vardag är det dessutom, jag har möten och samtal inbokade och det kanske är som det ska.

Egentligen finns det en till minnesdag förknippad med den här tiden. Eller snarare med hans plötsliga död. Den dagen är någonstans i höst, oktober eller november tror jag. Den dagen jag behövde välja mellan att vara eller inte vara, att kämpa eller att ge upp.
Men den minnesdagen behöver inte vara ledsamt. Den dagen borde jag kanske fira att jag för tio år sedan valde att inte låta sorgen och smärtan äta upp mig inifrån, utan att jag valde att överleva.

6 kommentarer:

Sophie sa...

Det låter som om du har det tungt just nu... :( Hoppas att du har många vänner runt om dig som stöttar och hjälper till. Jag finns här på andra sidan jorden om du vill...
Kramar

Änglar & Hjärtan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Änglar & Hjärtan sa...

Kramar om dig och tänker på dig! <3

Anonym sa...

Å vännen tänker på dig nu! Vad tiden går fort, känns som det var nästan nyss vi satt och väntade på att den lilla plutten skulle komma till världen, fy vad livet är orättvist!!/ Stor kram från Malin

Unknown sa...

Hej

Tänker på dig..
Skickar många styrke kramar

Tildas mamma sa...

Vilken bra bild! Jag känner mig också som att jag släpar runt på en stenbumling de här dagarna. Du sätter ord på mina känslor också i det här inlägget.
Snart kommer våra jobbiga dagar, som sagt. Jag kommer att tänka på er extra mycket den 7 juni.
Kram, Tildas mamma