:(

Att det ska vara så jävla svårt!!

Snälla säg mig, hur ska jag göra? Hur borde jag reagera när folk omkring mig väntar barn och klagar över graviditetskrämpor och suckar över hur jobbigt det är med alla hormoner och diskuterar barnvagnar och nappar och allt sånt, när jag själv bara längtar ihjäl mig på att också må sådär dåligt av den anledningen?

Ibland tycker jag att jag sköter mig riktigt bra. Jag är glada för deras skull, jag ler, jag lyssnar.
Men vissa dagar vill jag bara skita i att svälja klumpen i halsen, strunta i glada minen och gråta för mig själv. Säga till dem att var glad att du mår sådär illa eller är sådär trött, för det är för att du är gravid! Du väntar ett barn! VAR GLAD FÖR DET OCH SLUTA GNÄLLA!

Hur ska jag göra, när den ena varenda dag suckar för att hon är så trött hela tiden och den andra mår så illa? Ska jag bara nicka och säga att 'jamenvadtråkigt' och 'hoppasdetblirbättresnart'?
Klart att de har rätt att klaga, det är säkert inte kul att må så dåligt så länge. Och jag vet att det är redan så känsligt det här med att prata med mig om att vänta barn, för att vi har svårt att få barn. Men för det kan jag ju inte bara stänga av mina känslor? Hur ska jag göra när det bara kommer över mig, som det gör nu?

Jag har fan försökt så mycket. Terapi hit och dit, mediciner och alternativbehandlingar, jobba på att få bort alla negativa tankar... Hur ska jag hålla tyst när jag känner hur det börjar äta upp mig inifrån och att jag snart hellre vill skita i allt för att jag inte orkar hålla upp modet och humöret längre?..


(Äsch. Det blir säkert en bättre dag imorgon...)