Vänner

Jag har en stor skara underbara, originella, roliga, knasiga, mysiga, lojala helt fantastiska vänner omkring mig. Oftast hörs vi av via mejl och telefon, för de bor i olika delar av stan/landet/världen. Vissa träffar jag dagligen, andra några gånger i veckan, några kanske någon gång i månaden och några andra högst en gång om året.

Min bästa kompis E till exempel. Vi har känt varandra sedan 7:an, han var liksom min första pojkvän och numera bor han med fru i London. Vi ses högst en gång vartannat år, men han finns alltid och överallt för mig om jag behöver det. Och tvärtom såklart. Vi mejlar, skickar sms och ringer om allt och inget. Han är Mannen nummer Två i mitt liv, kan man säga. Och ja, Älskling känner honom och tycker att det är okej. ;)

Syrran är en av mina bästa vänner med. Vi ses inte så ofta, men hörs så gott som varje dag. En systerbästis. Sådana är härliga! Likaså med kompis F, som är så gott som en syster - och henne både pratar jag med och träffar jag några gånger i veckan. Och åker lååånga bilresor med. ;)
Min guldvän M är också en pärla. Vi kanske inte ses och hörs dagligen, men jag vet var hon finns och jag hoppas att hon också vet var hon har mig.
Och så finns det en hel del underbara människor som jag tycker om, gillar, diggar, mår bra av och njuter av.

Sedan finns det några som jag trodde var vänner, men inte är det när det väl kommer omkring. Eller sådana som bara hör av sig när de behöver något från en.
Jag som inte är så bra på att säga nej har haft lite svårt att sätta ned foten och avsluta 'vänskapen'. Och det är inte rättvist, varken mot mig själv eller mot den andra personen som inte får höra var som blir fel.

Men nu har jag börjat tänka om. Jag vill inte slösa bort tid och energi på fejkvänner. Jag vill lägga den tiden på mina riktiga vänner istället! Dags att vara tydlig! Och det skadar väl aldrig...

(Till sådana insikter kan man komma om man tillbringar en långhelg ute i Roslagens vildmark tillsammans med kloka vänner...) ;)