Dags att ta sig upp igen!

Vad skönt det är att bara kunna släppa ut saker här på bloggen! På så sätt behöver jag inte hålla inne med klumparna, där de bara blir större och mörkare...
Tack för alla uppåtpuffar! Ni som skrev kommentarer, ni som skickade sms, ni som pratade med mig - ♥!

I fredags tvingade jag mig själv upp igen. Efter en lång, rätt kul och lagom intensiv arbetsdag skulle jag till en vännina/fd kollega som hade bjudit in ett gäng härliga tjejer på middag.
Och det var verkligen helt underbart! Det var så roligt att få träffa dem igen (vissa hade jag inte träffat på 4 år eller så), maten var otroligt god - och det bästa var nog samtalen.

Det är alltid svårt att återge ett samtal, så jag kan bara säga att vi pratade om allt från tonåringar och ofrivillig barnlöshet till inredning och husbygge. Jag har sett andra sidor hos mina härliga 'gamla' kollegor som jag inte har sett förut, och blev så otroligt inspirerad. Det var precis en sådan där underbar kväll som jag behövde! Nu har jag laddad batterierna och är redo för vägen upp igen.


Och Maria A: du är en av de härligaste människorna jag vet! :)

:(

Att det ska vara så jävla svårt!!

Snälla säg mig, hur ska jag göra? Hur borde jag reagera när folk omkring mig väntar barn och klagar över graviditetskrämpor och suckar över hur jobbigt det är med alla hormoner och diskuterar barnvagnar och nappar och allt sånt, när jag själv bara längtar ihjäl mig på att också må sådär dåligt av den anledningen?

Ibland tycker jag att jag sköter mig riktigt bra. Jag är glada för deras skull, jag ler, jag lyssnar.
Men vissa dagar vill jag bara skita i att svälja klumpen i halsen, strunta i glada minen och gråta för mig själv. Säga till dem att var glad att du mår sådär illa eller är sådär trött, för det är för att du är gravid! Du väntar ett barn! VAR GLAD FÖR DET OCH SLUTA GNÄLLA!

Hur ska jag göra, när den ena varenda dag suckar för att hon är så trött hela tiden och den andra mår så illa? Ska jag bara nicka och säga att 'jamenvadtråkigt' och 'hoppasdetblirbättresnart'?
Klart att de har rätt att klaga, det är säkert inte kul att må så dåligt så länge. Och jag vet att det är redan så känsligt det här med att prata med mig om att vänta barn, för att vi har svårt att få barn. Men för det kan jag ju inte bara stänga av mina känslor? Hur ska jag göra när det bara kommer över mig, som det gör nu?

Jag har fan försökt så mycket. Terapi hit och dit, mediciner och alternativbehandlingar, jobba på att få bort alla negativa tankar... Hur ska jag hålla tyst när jag känner hur det börjar äta upp mig inifrån och att jag snart hellre vill skita i allt för att jag inte orkar hålla upp modet och humöret längre?..


(Äsch. Det blir säkert en bättre dag imorgon...)

Alla♥dag

Jag minns en Alla♥dag för bra många år sedan, när jag gick i 8:an. Det var en vardag, skola och sedan häng med bästa kompisen som skulle äta hos oss. När vi sitter och äter ringer det på dörren, och pappa öppnar. Där står brevbäraren med ett jättestort kort - till mig! Kortet var säkert 50x80cm, mycket riktigt ett allahjärtansdagskort med nallar och rosor och hjärtan på - och inuti en hälsning från en hemlig beundrare... Eller hemlig - jag kände igen hans handstil, och jag tror att han till och med hade skrivit sina initialer eller sitt namn. Det var från en trevlig kille i min klass, som tyvärr blev retad en hel del av de övriga killarna. Jag blev jätteglad och smickrad, även om jag inte besvarade hans känslor. Och jag tvingade min kompis att hålla tyst, jag skulle själv prata med honom.
Nästa dag, när jag kom in i klassrummet, visste alla om det och hade retat stackarn ordentligt. Kompisen hade 'bara berättat för en tjej', som i sin tur berättade för hela bussen...
Nu fortsatte ju han och jag vara kompisar, men aldrig mer än så.

Ärligt talat så tycker jag att alla♥dagen är rätt överdriven, jag behöver väl ingen speciell dag för att tala om eller visa för min Älskling (och alla andra älsklingar) hur mycket jag älskar honom (dem). Och vi bestämde att vi inte skulle göra något speciellt på Alla♥dag. Han skulle jobba, jag med. Vi kunde väl gå ut och äta en annan dag?
Men jag kunde ju inte hålla mig. Så igår fixade jag det här...

...och några chokladbitar med gulliga texter på (typ 'Du är min godbit' och 'Du är sötast'), som låg och väntade i köket när han skulle komma ner.
När jag senare på morgonen ringde för att önska godmorgen sa han förvånad: 'Men såg du inte presenten?' Eh...nej? Så på rasten gick jag hem (tur att jag bor rätt nära jobbet) och där låg ett rosa paket i hallen, under texten 'Happy Valentine! /puss' på vår lilla svarta tavla.
Det missade jag imorse!
Det här låg i paketet som jag fick av min käre man:

Helt i min stil! :) Och det är faktiskt det första smycket jag någonsin har fått av honom (okej, förutom vigselringen - men det var ju något som vi valde ut tillsammans).

Njae, det där med Alla♥dag är kanske inte så tokigt ändå... ;)

Mer husfix

...och när vi ändå var i farten har vi fixat det HÄR...

...på väggen HÄR i hallen på övervåningen....

...som dessutom har blivit med två stycken sådana HÄR! :)
(vid fönstren)

Och vi blev så HÄR nöjda med resultatet: