Dessa förbaskade kilona..

..måste väck!! Vi var hos gyndoktorn idag och fick tydlig info om att det är bäst att jag (vi) jobbar bort en hel del kilo innan vi går vidare. Och att jag förmodligen då kan få tillbaka både mens och ägglossning. Let's hope so!
Så kvällen påbörjades med ett riktigt svettigt pass på löpbandet. Skönt, jobbigt och nöjd efteråt.

Annars längtar jag. Längtar till barn, till lugn och ro, till mer tid att få saker och ting gjorda här hemma, till lugnare hormoner... Har hamnat i några panikångestfyllda dagar och det är något som jag inte vill känna! Så jag andas...

Livet, ja...

People! Jag tog klivet in i mitt liv igen, om bara lite försiktigt. Men ändå.
Bråvalla var toppen! Världens energi, lyckorus, endorfiner, you name it! Loved it!

Motionen har varit lite sådär, men jag har faktiskt tagit tag i det med. Och nu har jag köpt en ny cykel, jag bara längtar efter att få ge mig ut på vägarna! Kilona sitter än så länge kvar där de sitter, men än är det inte hopplöst.

Och jobbet, ja. Jag avgudar barnen, jag gillar merparten av kollegorna... men jag vill vidareutveckla mina sorgplaner. Det pratade pappa och jag mycket om när han var här, och jag är glad för det. För jag tog fram böckerna, läste på nätet och uppfriskade minnet lite. Och i rätt tid, för livet tvingade mig att använda kunskaperna också... :( Ett litet barn på jobbet dog efter tre års tuffa leukemibehandlingar. Mycket tungt när barn dör! Jag önskar innerligt att jag aldrig skulle behöva min kunskap - men jag är glad att jag har det.
Det fick mig att inse att jag måste lära mig att skärma av mina känslor lite, hur tufft det än låter. Ska jag vara professionell måste jag lära mig det, annars tar min energi slut alldeles för fort... Men det är så svårt att inte vara berörd, framför allt när det händer människor man tycker om. Blä...