Många tårar för andra

I flera månader har jag följt några personer som bloggade om deras kamp mot cancer.
En av dem skrevs av och handlade om Linda, som hade bröstcancer. Linda var lika gammal som jag, vilket på något sätt kändes extra konfronterande. Drygt 33 år och veta att man ska dö, det måste vara en mardröm. Jag hoppades och bad och önskade att det skulle gå bra för henne och hennes familj- och när hon till slut fick ge upp kampen grät jag, det kändes nästan som att man förlorat en vän för att man läste om hennes liv varje dag.

Sedan följde jag Tindras kamp mot cancer. Tindra, som nyss fyllt 4 år, somnade in imorse efter en hård och orättvis kamp mot sin levercancer. Tårarna kom även där, det kändes som om man kände familjen (jag har till och med kollat upp om inte man kunde bli levande donator för att hjälpa dem... ).

Det hugger i hjärtat för dessa familjer. Så orättvist, så sorgligt och så smärtsamt!
Jag kan bara sända dem varma styrketankar, fast jag önskar att jag kunde ta bort deras smärta...

I'm sorry!

Jag vet att jag har rätt att ha mina dippar ibland, och att jag får skriva om dem här eftersom bloggen fungerar som en slags ventil här i cyberspacen för mig.
Jag måste skriva här för ibland sitter allt bara kvar i huvudet och snurrar runt, och på det här sättet får jag ut det utan att det skadar någon - trodde jag. Men mina bittra stunder och mitt emellanåt dåliga humör har liksom sårat några jag tycker mycket om, och det är inte meningen. Det har aldrig varit meningen.

Nu är det här ju min egen blogg, och jag vet att ni är några av mina nära och kära som tittar in här ibland. Ni känner ju mig, ni har förmodligen sett/upplevt både min optimistiska och pessimistiska sida (hehehe). Skulle något vara ett stort problem så pratar jag med er direkt. Här klagar, gnäller, gråter, funderar, skrattar, ler och jublar jag lite. Då vet ni!

Så härmed varningen: OBS! Läses på egen risk! ;)

Oops! Part deux

Lite mer bildbevis på min katastrofala beslut att flytta på bilen. :)

Såhär nära förrådet slutade min lilla åktur... Och efter att min kära granne flyttade bilen någon meter bak (tusen tack, S!) så syntes bland annat följande:

min stackars cykel och några stackars lådor...

... hans stackars bil...

...och eh...

...vårt stackars förråd ...

Jaja, det var bara att bita ihop och städa undan skiten! :) Bilen ska ändå bort, så vi bryr oss inte om att kolla upp skadorna. Det var ingen fara att köra, som tur var.
Förrådet ska pysslas om lite: spackla, hamra, spika, måla och liksom flytta tillbaka vissa delar dit de ska vara. No problem egentligen, ingen risk för att allt ska rasa utan det handlar mest om att snygga till lite. Som tur är!
Lådorna var bara att slänga, liksom några krukor som stod inne i förrådet. Just det, där såg det för övrigt ut så här:

Nåja. Bara och städa. Var egentligen faktiskt på tiden... ;)
Men värst skadad är min lilla vita älskling! Som jag bara haft i två år (sen jag blev påkörd av en bil och fick slänga förra cykeln - och nu körde jag på min egen! Klantarsle...).
Den är liksom halvmåneböjd och väntar på en värdig begravning. Men länge leve försäkringsbolaget, eftersom vi inte ville ta till bilförsäkringen fick jag tillbaka pengar för både cykel, lådorna och lite smått. Hurra! Så nu ska det letas efter en bra uppföljare till min ädla springare. Och bokas tid för körlektioner...

Oops!

Jag har verkligen klantat till det....
Igår skulle jag få några gäster. Så jag tyckte att det vore en bra idé att flytta fram bilen lite, så att folk kunde parkera bakom vår bil. MYCKET dålig idé!
Klev in i bilen, kollade inte om den stod i friläge, startade motorn, bilen hoppade till ganska rejält, och av chocken tryckte jag tydligen in gasen istället för bromsen. Crash, boom, bang!



Jäklar vad mycket fart man kan få på bara några meter! Och vilka skador...
Min kära cykel är halvmåneformad nu, boxarna till dynor mm söndersmulade och väggen till förrådet samt sockel något intryckt och ur led...

Just det. Jag har inget körkort. Dags att ta det kanske... :/

Vår!

10 grader varmt hela natten - det känns som våren nu är här på riktigt! :)
Fast lite längtar jag tillbaka till moderlandet, där våren kan se ut så här:

En fröjd för ögat! Och så blir man helt enkelt glad av att se alla dessa fält med röda, rosa, gula, vita, orangea eller lila tulpaner!

A little too much

Många reaktioner på mitt FB-inlägg! Stöttande, omtänksamma, värmande ord... Jag blev faktiskt rörd. ♥

Humöret är i alla fall på väg upp. Jag är vid god mod, jag mår faktiskt helt ok. Var hos medicinmannen i torsdags, han gav mig lite nya tips angående mat och massage på magen, det kändes bra. Så i helgen ska jag ut och leta en sådan där massagerullgrej. :)

Lite för mycket ibland blir det på jobbet. Min kollega väntar sitt första barn, är alltid dödsoroligt av sig för liksom allt som har med hälsa att göra och pratar nästan oavbrutet om sin graviditet. Om man nu vill höra eller inte. Och nej, jag vill inte höra samma saker varje dag!
För en gångs skull är jag faktiskt lite glad att hon bytte avdelning . Jag orkar inte bli påmind varje dag att hon har en bebis i magen och min mage är tom. Det räcker ändå, tack.

Så tack Gud, för att du fixade till den här omorganisationen. Även om jag inte tyckte det just då så är jag glad för det just nu...